Det blir inte riktigt som man tänkt…

…ibland. Uppdatera blogg? Jovisst, men jag har inte funnit inspiration att skriva.

Vi får se vad det blir av det

IT-nörden anfaller

Från och med nu kommer jag - med syfte att kanske lära känna mig själv lite bättre och att det kanske förväntas av en på en blogg - att varje dag avslöja en ny sak om mig själv.

Idag blir det inte så dramatiskt: Jag jobbar som systemutvecklare, med integration mellan olika datasystem som specialitet. Och jag är nog vad man kallar en äkta IT-nörd, fast med ett familjeliv vid sidan om mitt arbete.

Det ska nog inte en IT-nörd ha egentligen.

För det är lätt att grotta ner sig i jobbet här, det finns så många saker att fördjupa sig i att den största risken man löper är att bli totalt introvert. Den näst största risken är att man springer in i den så kallade väggen; för det går aldrig att bli helt färdig med någonting. När man väl löst ett problem dyker nästa upp. Någon månad efter man är färdig med en applikation är den omodern. Det kan vara grymt frustrerande.

Många av er kommer säkert hit från Carl Bildts blogg som jag skriver i då och då. Det har blivit lite som en drog för mig; varje gång jag har mycket går jag in på hans sida och häpnas över vad han hinner med på en dag och vilket problemställningar han har att brottas med.

Efter det känns mina XML- eller kodproblem ganska - ja, obetydliga.

Det skall också tilläggas att jag är en gråsosse som (kanske temporärt) bytt sida då jag ansåg att socialdemokratin 2007 kört fast ordentligt. Och jag kan också avslöja att jag en gång verkligen avskytt Carl Bildt, men efter hans insats i Bosnien så insåg jag att det fanns en människa bakom den där fasaden man hade satt på honom. En människa som vill förbättra, inte bara för sina egna vänner, utan för alla.

Det är också en sak man lär sig ju äldre man blir, att bara för någon säger sig ha hjärtat till vänster innebär det inte automatiskt att man känner för de verkligt svaga i samhället. Och vice versa.

Människans handlingar avgör, inte den politiska åskådningen.

Oron över Estland

Jag har alltid varit intresserad av utrikespolitik och geografi. Kan egentligen inte svara på varför, jag har väl kanske alltid känt mig som en liten man i ett litet land och därför varit extra intresserad av världen intill…

 När jag var liten brukade jag sitta och fantisera om att Sovjetunionen upplöstes. Jag ritade på en världskarta, drog nya gränser och skapade nya länder; Estland, Lettland, Litauen, Ukraina… Det kändes så långt borta då, men det gick väldigt fort sen.

 Kanske har historien inte hunnit ikapp.

Jag har genom åren skaffat mig vänner i baltstaterna, och även haft tillfälle att resa dit. När man ser på ett land som Estland med neutrala (och intresserade) ögon så ser man ett stolt folk med en ofattbar gästvänlighet. Man ser också, efter lite mer ingående insyn, att det finns en historia som inte är färdigskriven.

Många av mina vänner däröver tänker aldrig på Sovjettiden, de var unga när unionen kollapsade och njöt i stället av allt vad den nya tiden såg till att skaffa dem; språk och utbildning som var gångbart i hela Europa, frihet att tycka vad de ville, kultur… ja listan kan göras lång.

Ryssarna som blev ”över” är det inte många av dem som tänkte på. Inte förrän allt fler ester fick nya jobb och allt mer pengar, och allt fler ryssar allt färre jobb och allt mindre pengar… Från början hade alla det lika jävligt men balansen ändrades och en spänning skapades. Vi har sett det på många platser i världen. Tyvärr.

Jag anser att flytten av den nu berömda statyn på ett sätt är berättigad, ingen kan egentligen klandra Estland för det. Ett land bestämmer självt var man vill placera sina monument, och befolkningen i landet har demokratiskt valt sina företrädare som bestämmer o.s.v.

Men i mitt hjärta känner jag att det var kanske det allra mest onödiga som Estland hittills gjort. I ett läge där landet förändras mer och mer för varje dag mot ett EU-land med västintressen så upplever många ryssar i Estland ett värre utanförskap än någonsin. Och vad gör man när man känner sig utanför? Man söker sig till likasinnade. Och då kan extrema grupper bildas, grupper som kanske inte från början har en överseriös inriktning, men som slutar som allvarliga hot för demokratin.

Nu är det för sent, skadan är skedd. Estland måste reparera detta med att få ryssarna att känna sig delaktiga i landet, vilket inte är lätt och kan ta en eller två generationer att åstadkomma.

Och givetvis måste även Ryssland inse att Sovjet föralltid är borta och fokusera på sina inrikespolitiska problem.

Jag hoppas att utrikesminister Carl Bildt kan bistå såväl ryssar som ester med sin stora kunskap i området.

Ödmjukhet inför uppgiften

Hej världen. Ännu en världsmedborgare gör härmed ett försök att anonymt dela med mig av mina tankar. Varför anonym? Det får ni säkert reda på senare, liksom hurdan jag är och vad jag känner.

 Välkommen till min verklighet. Och njut av bilden ovan. Den föreställer Ångaren Thor, liksom jag själv en kämpe i ett kargt - men vackert - landskap. Läs mer om henne här.